Heute war es dann endlich Zeit für Sixten und seinen Laufrad und es ging ziemlich gut. Er ist zu Putte "geradelt" um ihm sein Laufrad zu zeigen. Da haben wir Kaffee und Saft getrunken. Sassen da und haben uns unterhalten - aber müssten nach einer Weile wegen einem vollen Windel nach Hause. Dann passierte das, dass nicht passieren darf. Sixten ist mit dem Rad gestürzt - schlimm gestürzt. Sein Vorderzahn - natürlich der ganze und nicht der schon kaputte - steht nach vorne und das Blut fliesst. Er weint wie verrückt und ich rufe so schnell ich kann (Gott sei Dank haben wir Handys) meine Mutter an. Wir entscheiden uns, dass sie uns bei uns zu Hause abholen soll. Ich nehme Sixten auf dem Arm, hat sein Helm in meine Gürtel gehängt und nimmt das Laufrad in die linke Hand und laufe nach Hause. Ich rufe die Zentrale des Krankenhauses in Lund an, aber die sagen mir nur, dass ich die Nummer 1177 anrufen soll und das ist (allgemeine Information zu Krankheiten und was man tun soll). Man soll IMMER diese Nummer anrufen, ausser wenn es lebensgefährlich ist - dann lieber 112 wählen!  Ich warte und warte - Lola fährt schon und die sagen mir, dass es nichts zu tun gibt (wahrscheinlich weil es um Milchzähne ging). Ich soll mich morgen beim Zahnarzt wenden und wir drehen um. Fahren um zu einkaufen - Eis für den Sixten! Es tut weh und er kann nicht so gut kaufen und ich muss mein Gewissen mildern - wegen mir ist er ja schneller gefahren und er dürfte auch keine Pause machen. Warum habe ich so gesagt/gemacht? Diese Sachen passieren IMMER wenn Jürgen nicht da ist? Heute sass er glücklicherweise im Flugzeug. Weiss nicht ob er uns wieder alleine lässt...

I dag var det dags för Sixten att prova sin "springcykel" och det gick väl ganska bra. Hojjade hem till Putte för att visa honom cykeln. Där fick vi kaffe och flädersaft. Satt och pratade ett tag - sen var vi pga full blöja tvungna att dra hem för att byta. Det är DÅ det händer som inte får hända! Sixten trillar och får in handtaget i munnen. Hans framtand - naturligtvis den som är hel - slås till och sticker rakt ut från tandköttet. Behöver jag skriva att det pissar blod! Han tokgråter och jag kastar mig på telefonen (tack och lov för mobiltelefoner!) för att ringa Lola! Vi bestämmer att hon ska komma och hämta oss hemma - jag tar Sixten i min famn och cykeln i handen (cykelhjälmen har jag hängt i mitt skärp) och springer hem. Där byter vi blöja, jag kissar, försöker ringa till akuten, men de hänvisar till nåt jävla telefonnummer som är 1177 (sjukvårdsupplysningen) och sen kommer Lola. Vi sätter oss i bilen och då ringer jag 1177 från min mobil och till sjukhusets växel med Lolas. Det ENDA nummer som gäller är 1177 - såvida det inte är livshotande för då ska man ringa 112 - och då väntar jag tålmodigt på min tur. Det visar sig att barn med mjölktänder har noll prioritet, så det blir till att ringa Folktandvården i morgon. Vi vänder (inte bokstavligen alltså) på motorvägen och kör till ICA för att handla glass i stora lass till Sixten. Dels har han ont och kan inte tugga så mycket och dels måste mitt dåliga samvete dämpas - det var ju jag som bad honom cykla snabbare och cykla hela tiden! Varför gjorde jag det? Sådana här saker händer ALLTID när Jürgen är borta och just i dag satt han lyckligt ovetandes på ett plan till Belgien. Vet inte om han vågar lämna oss själva hemma i fortsättningen...